Tidigare:

Med lite om och men fick vi ut alla väskor i bilen och jag gick in i huset igen. Louis hade satt sig i bilen för att ge mig lite ensam tid. Men jag kändes att det ändå inte behövdes, jag ville verkligen inte vara kvar här. 

Jag lämnade brevet på köksbänken, låste dörren och la nycklarna i brevinkastet. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle sova en till natt i det rummet. Det var en stor lättnad.

 

BILD KOMMER        

 

Dagen var här, planet till London skulle gå om fyra timmar och jag satt i Zayn’s och Harry’s lägenhet och såg när dom packade i panik. Alla kläder låg lite överallt och dom skulle säkert glömma tusen saker. Tillslut fick dom med det mesta och med lite om och men, så fick dom även stängt sina väskor. 

Zayn som måste vara den som packade de mest onödiga sakerna. Han hade tagit med sig ett par vantar, vem behöver ett par vantar i Miami? 

”You have to take away that little accent of yours, babe.” Skrattade Harry.

”I don’t have an accent?!” Sa jag lite förargat.

”Oh yes, yes you do. You’ve to learn how to speak british, or irish. It doesn’t matter.” Sa Zayn och jag började skratta.

”Oh, so I’m just gonna take a beer with me friends.” Sa jag och försökte låta som Niall, dom andra började bara skratta åt min väldigt dåliga inimitation. 

 

Vi satt i bilen mot flygplatsen och det pirrade av nyfikenhet i min mage. Zayn satt bredvid mig och han tog min hand. Jag klämde åt den och han log mot mig. Varje blick han gav mig, fick mig att falla ännu mer för honom. Och den kyssen han gett mig förra veckan har jag fortfarande inte släppt. Jag skulle få bo med honom i hans lägenhet. Om jag ska vara ärlig så var det inget annat jag ville göra. Men ändå, så kanske jag inte skulle hoppas på för mycket. Tänk om han inte tyckte om mig? Tänk om kyssen bara var något för att få mig på bättre humör? 

Mina tankar for omkring och innan jag visste ordet var så hade vi stannat på flygplatsens parkering. Zayn hade fortfarande kvar sin hand i min, jag ville inte släppa taget. Men jag visste att jag var så illa tvungen.

 

Vi gick igenom säkerhetskontrollen utan problem, nu var jag äntligen påväg. Det var ingen återvändo. 

Jag trodde vi skulle åka med ett vanligt flygplan, men det visade sig vara ett privatplan. Inte mig emot, då jag verkligen inte orkade sitta och lyssna på en massa turister i nio timmar. Jag satte mig ännu en gång bredvid Zayn, mittemot oss satt Louis och Niall. Planet började åka och gjorde sig redo för att lyfta. Det visades en säkerhetsvideo, även i dom här planen och sedan började det gå snabbare. När vi lyfte, tog jag av en reflex tag i Zayn’s hand och klämde åt. Jag blundade och spände mig. Jag hade lite extra svårt för när planet lyfte, men med Zayn bredvid mig kände jag med med ens lugnare. 

”Are you scared?” Frågade Zayn mig tyst och höll sedan om mig. 

”Just a little bit.” Svarade jag och lät han hålla om mig. 

 

Niall’s perspektiv:

 

Mittemot mig och Louis satt Felicity och Zayn, de höll om varandra. Eller rättare sagt, Zayn höll om Felicity lite lugnande. Jag och Louis utbytte en blick med varandra och småflina. När turturduvorna äntligen släppt varandra kom maten in. 

”I’m sorry, I just have to go to the bathroom before I can eat. Would you excuse me for a little while?” Sa Felicity och vi alla nickade. När hon var utom syn- och hörhåll började Louis prata. 

”So Zayn, how many times have you shagged her?” Sa han lite retfullt. 

”What are you talking about Louis, have you lost your mind?” Svarade Zayn lite argt. 

”Well, you obviously like her, and what we can see, she has the same feelings for you aswell.” Sa jag. 

Han tittade generat ner på sina händer. Jag var så glad för honom, jag har aldrig sett honom såhär innan. Och jag hoppas innerligt att det kommer gå bra för dom. Samtidigt som jag kände en saknad, av att också ha någon som brydde sig om mig. 

”Pfft, why would she like me? That’s obvious, she doesn’t like me. 

Jag blev ärligt talat lite ledsen att höra honom säga det, för man såg så tydligt lyckan i bådas ögon när de såg på varandra. 

Innan jag hann tänka färdigt kom Felicity ut igen. 

 

 

Maten var efterlängtad från min sida. Jag hade vart riktigt hungrig nu och ätit upp allting på fem minuter. Felicity, som antagligen inte var lika hungrig som mig hade knappt ätit upp hälften. 

”Are you really don’t gonna eat that?” Sa jag med en förvånad ton. Hon skakade bara på huvudet och började skratta. Jag tog hennes tallrik och åt även upp det. Alla skrattade åt mig, men gluffsade i mig allting. 

 

Zayn’s perspektiv:

 

Efter vi ätit småpratade vi och skrattade. Vi snackade om våran Europaturné och om vad Felicity skulle hitta på den veckan vi var i London. När det var fyra timmar kvar av flygningen somnade Felicity på min axel. Jag tog min arm om henne och efter ett tag somnade även jag. 

Jag vaknade med ett ryck och gjorde antagligen ett fult ansiktsuttryck så att Niall och Louis började vika sig av skratt. Felicity sov fortfarande på min axel och jag lät henne göra det. När kaptenen började prata i högtalarna så väckte jag Felicity så hon kunde spänna fast sig. Hon tittade upp generat på mig när jag väckte henne, jag log mot henne och hon log tillbaka. Jag smälte, det leendet måste vart det finaste jag sett. Vi bröt inte ögonkontakten förens Louis harklade sig. 

”Could you please save that for later, you’re gonna share an apartment for a week so I bet that you have all the time you need. But please, it’s starting to be a little annoying.” Felicity började skratta. 

”Aw, are you jealous Boo Bear. Do you need a hug?” Sa hon lite sarkastiskt med riktiga hundögon. 

”Oh stop it you, I have my other boys. You can take him, I really don’t like him anyway.” Sa Louis ännu mer sarkastiskt. Jag började låtsasgråta. 

”Vas happenin’ with you Louis?” Sa jag på min indiska dialekt samtidigt som jag snyftade.
”Look what you did to him Louis!” Sa Felicity och tröstade mig. Sekunden efter brast vi alla fyra ut i ett gapskratt som inte stoppades förens Liam kom och frågade vad det var som hände. 

Han och Harry hade sovit under hela tiden, så han såg aningen nyvaken ut. 

 

______________________________________________________________________________________________

 

*London is coming soon my friends!*

 

Detta har hänt: 

Zayns perspektiv;

Inne på hotellrummet satte vi oss båda i sängen, jag höll om henne ännu en gång, hårt. Hon kramade mig tillbaka och snyftade mot mitt bröst. 

”Hey, you don’t need to go back there. You can stay with us, with me.” Sa jag och hon kollade upp på mig. Jag torkade bort hennes tårar och kollade in i hennes ögon. Just nu ville jag bara möta hennes läppar, känna hennes mot mina. Men det var fel tillfälle. Helt fel tillfälle. 

”You’re going home to England in a week. Then what? I can’t live on the street.” Sa hon, jag tänkte. Jag kanske skulle tänkt lite mer innan jag öppnade munnen, men det gjorde jag inte. 

”Then come with us, until things gets better, just for a while.”

 

Jag har en fråga, jag undrar om ni skulle vara intresserade av att jag gör ett lätt collage med lite bilder i varje inlägg? Som passar till alltså, KOMMENTER ÅSIKTER.
Ni hittar kapitel sju här under!
xx Q

Harry’s perspektiv:

 

När Zayn och Felicity såg jag lång väg på Zayn att han tyckte om henne. Vi andra utbytte en blick med varandra och de hade också sett att hon var speciell för honom. Vi småsnackade lite och pratade om dagens planer. 

”I think we should just get down to the beach and maybe eat some ice-cream, so can we think about the rest later.” Föreslog jag, de andra verkade vara med på det. 45 minuter senare satte vi kurs mot närmsta strand, i hopp om att vi skulle ha lika mycket tur idag med fansen. Att det inte skulle vara jättemånga. Zayn hade tagit på sig sin stråhatt och wayfarer, vi andra hade solglasögon och gick med huvuderna hukade. 

”Oh god, it’s so hot outhere today!” Sa Felicity.

”I know, should I go so you guys can be a little bit colder maybe?” Sa Louis, då gick Felicity fram och knuffade till honom. Vi alla skrattade, det kändes som en bra dag idag. Det var inte heller allt för mycket folk på den delen av stranden som vi var på. 

”Who’s up for a swim?” Frågade jag alla.

”I can stay here, you other can go!” Svarade Felicity, direkt så visste jag även att Zayn inte skulle hoppa i. Det skulle nog inte spela någon roll, då han inte gillar vatten, men ändå. 

 

 

Felicity’s perspektiv: 

 

Jag och Zayn stannade kvar på stranden när de andra gick och badade. 

”Are you up for a walk?” Frågade han mig, jag blev varm i hela kroppen och nickade ivrigt. Kanske lite för ivrigt. Han reste sig upp och tog min hand och drog upp mig. Han släppte inte min hand, vilket jag inte var emot. Jag gick där, med Zayn Malik, hållandes i min hand. Det kändes så bra.

Det gick någon människa framför oss som gick runt och skrek och såg aningen onykter ut. Hon vände sig om och jag stannade upp. Det var min mamma, hon stannade också upp och tittade på mig. Jag började få tårar i ögonen och tog ett hårdare tag i Zayn’s hand. 

”So, I can se that you’ve got a new little family. I guess that we’re not good enough anymore.” Sluddrade hon fram. Jag stod som fastfryst i marken. Hon började gå fram mot oss och jag stod bara stel. Zayn kollade på mig och sedan på mamma. 

”You skanky little bitch, you’re not welcome home anymore. Do you know how much your father work so you can go and take drugs with your little skanky friends.” Jag kunde fortfarande inte öppna munnen. Jag stod förstelnad och jag hade fortfarande inte släppt Zayn’s hand och jag hoppades att han inte heller skulle göra det. Men han skulle väl aldrig vilja prata med mig nu, när han verkligen såg hur min mamma var.

”Don’t bother mom, you don’t have to worry about me anymore.” Fick jag tillslut fram mellan mina snyftningar. 

”Mrs. I think it’s time for us to leave now.” Sa Zayn med ett skarpt tonläge. 

”You can take my whore to daughter and let her die, please.” Slumrade hon och gick därifrån. Jag började gråta, Zayn tog mig intill honom och höll om mig. Jag vet inte hur länge vi stod där, jag brydde mig inte. Jag behövde bara någon som höll om mig. 

 

Zayn’s perspektiv: 

 

Jag höll om henne hårt, hon grät. Jag hade aldrig sett en sån människa, att hon kunde säga så till sin dotter. 

”Come on, let’s go.” Sa jag och tog henne intill mig. Vi gick i riktning mot hotellet, jag ville bara hålla om henne. 

 

Inne på hotellrummet satte vi oss båda i sängen, jag höll om henne ännu en gång, hårt. Hon kramade mig tillbaka och snyftade mot mitt bröst. 

”Hey, you don’t need to go back there. You can stay with us, with me.” Sa jag och hon kollade upp på mig. Jag torkade bort hennes tårar och kollade in i hennes ögon. Just nu ville jag bara möta hennes läppar, känna hennes mot mina. Men det var fel tillfälle. Helt fel tillfälle. 

”You’re going home to England in a week. Then what? I can’t live on the street.” Sa hon, jag tänkte. Jag kanske skulle tänkt lite mer innan jag öppnade munnen, men det gjorde jag inte. 

”Then come with us, until things gets better, just for a while.”

 

______________________________________________________________________________________________

 

*Nu händer det grejer, KOMMENTERA! xx*

 

Jag har gjort färdigt kapitel sju, men jag har varit utomlands den senaste veckan. Så glömde jag såklart att fixa iordning det så att det kom upp, glömde även berätta att jag skulle utomlands! Men tack ni som har kollat in här varje dag i hopp om ett kapitel, ska lägga upp det nu!

xx Q

Zayn’s perspektiv:

 

Hon hoppade till och jag tog armen om henne. Det kändes så bra, att ha henne intill mig. Hon hoppade ännu närmre och lutade sig sedan lite emot mig. Jag kunde inte slita ögonen ifrån henne, hon var så otroligt vacker. När hon berättade om vad som hänt henne, med hennes familj. Så ville jag bara gå fram och krama henne. Men det var andra i rummet, så jag ville vänta tills senare. 

Hon kasade ner lite så hon hade sitt huvud mot mitt bröst. Jag pussade henne försiktigt på hjässan och det blev varmt i hela kroppen bara av att hon låg där. 

En timme senare var filmen slut, och återigen var det bara jag och Felicity vakna. När hon hade berättat om sin familj beslöt vi oss för att hon skulle ha en väska med saker som hon kanske behövde här. Så det inte var något problem om hon sov hos någon av oss. Hon hade snabbt blivit en nära vän till oss alla faktsikt. 

”Should we go to bed?” Viskade jag för att inte väcka dom andra som sov lite överallt i rummet. 

 

Vi gick in i mitt rum, hon gick direkt och tog den tröjan hon sovit i första gången hon var här och gick sedan in i badrummet. När hon kom ut hade hon inte tagit på sig mjukisbyxorna och jag stod där, utan tröja. Jag granskade hennes rörelser, hennes långa fina ben och fick tvinga mig själv att släppa blicken ifrån henne. Hon kollade på mig med dom gråa ögonen och började fnittra. 

Hon hade blivit så glad, inte som första gången jag träffat henne, nu var hon öppen och skrattade mycket. Hon gick till min sida av sängen.

”Zayn...?” Sa hon försiktigt.

”Yeah?”

”Thank you, thank you so much” Sa hon och kramade om mig, jag tog henne intill mig och kramade om henne hårt. Sedan hörde snyftningar.

”Hey, why are you crying?” Frågade jag och tog mig ur kramen och kollade henne i ögonen.

”I really don’t know. Maybe because you guys have helped me. I’ve become a better person, in just one week.”

”That’s nothing to cry for, you’re our family now, we’ll do everything for you” Sa jag mjukt och drog henne intill mig igen. Det kändes bra att ha henne hos mig. 

 

Felicity’s perspektiv:

 

Jag kramade om honom och grät. Zayn, jag hade gått och blivit kär. På en vecka, men aldrig att han skulle kunna känna samma sak för mig. Aldrig. Men han höll om mig och jag blev varm i hela kroppen bara av att höra hans röst. 

”We should get to bed.” Sa han lite försiktigt i mitt öra, jag nickade och la mig på andra sidan sängen. Den var varm och luktade Zayn, han sida när jag sov hos honom. Det gjorde han förra gången också. Jag borrade in mitt ansikte i hans kudde och luktade. Innan jag visste ordet av så föll jag in i en djup tung sömn.

 

Dagen efter så vaknade jag med ett leende  på läpparna. Jag väckte Zayn, vilket tog mig nästa upp till en kvart. Men fick tillslut upp honom ur sängen så vi kunde gå ner och äta lite frukost. Jag visste exakt hur frukosten skulle vara, då jag varit här så många gånger innan. De andra killarna satt redan vid ett bord och vi anslöt oss till dom.

”So, here comes the lovely couple. What happend yesterday when we felt asleep?” Sa Louis med ett litet lurt leende. Jag bara skratta åt honom, men kunde ändå inte ta bort den varma känslan i kroppen av Zayn. 

”You should’ve seen her, she fell asleep almost standing up.” Sa Zayn och de andra skrattade. 

______________________________________________________________________________________________ 

*Inte jättelångt, men lite smågosigt!*

 

Zayn’s perspektiv:

 

Vi klev ut ur hissen och in på Liams rum, vi var alltid där. Det var renast och hade bäst utsikt. När Felicity stressat upp sig i hissen blev jag lite undrande. Men jag ville inte lägga mig i för mycket, jag hade redan gjort det en gång idag så det behövde inte bli fler. 

 

Det var ett riktigt oväder ute nu, det åskade, regnade och blåste.

”It looks like we gonna be stuck here for a while.” Sa Liam och kollade ut genom fönstret. Vi satt och spelade kort, det fanns inte så mycket annat att göra, tv-antennen hade slutat fungera under ovädret. Men det var riktigt mysigt här ändå. 

När klockan började närma sig åtta, så kom vi alla fram till att vi började bli hungriga. Vi tog upp roomservice, för ingen av oss ville gå ut för att sätta sig och äta. 

 

Efter ett tag satte vi på en film som Harry hade med sig, The notebook. Detta var ingen större överraskning för någon av oss, men det var det ända som fanns att erbjuda. Så Notebook fick det bli. Efter redan halva filmen hade alla somnat förutom jag och Felicity, Paul hade gått in till sitt för längesen så vi satt där och såg på teven utan att egentligen kolla. 

”I should go home now, it’s getting late.” Sa hon och jag kollade ut genom fönstret. Det hade blåst upp ännu mer och klockan var halv ett.

”Never, you crashing here tonight. Never that you’re going out in that storm in the middle of the night.” Sa jag allvarligt, jag drog med mig henne in till mitt och Harrys rum. Han kunde gott och väl sova inne hos Liam inatt, ingen idé att väcka honom. Jag drog fram en t-shirt och mjukisbyxor ur min resväska och gav det till henne. 

”You can change in the bathroom if you want.” Sa jag lite blygt och nickade mot badrummet. Hon sa tack och gick in. Under tiden bytte jag om till ett par mjukisbyxor, när hon kom ut höll jag på att ta av mig tröjan, jag såg hur hon stannade upp vid dörren och mumlade något som inte var riktigt hörbart. 

”It’s okay, but I have to ask you. Is it okay if we share bed? The lads would kill me if I came in and woke them up..” Sa jag lite blygt.

”Why wouldn’t it? It’s your room.” Sa hon, och hela jag fylldes lite snabbt av lycka. 

Vi la oss i den mjuka sängen med de vita lakanen och somnade med en gång, båda två. 

 

----- EN VECKA SENARE ----

 

Felicity’s perspektiv: 

 

Jag hade bara umgåtts med killarna den senaste veckan, det var en otrolig frihet. Jag mådde bra och jag kunde vara mig själv med dom. Jag hade berättat för dom hur det stod till hemma. Det kändes skönt för mig att någon visste. Skolan hade även slutat och det var sommarlov, så jag behövde inte oroa mig för skolans samtal 1 gång om dagen längre. 

Jag hade väldigt snabbt blivit vän med Louis, han var en sån person som bara var lätt att prata med. Vilket underlättade väldigt mycket i vissa tillfällen. En gång under veckan höll jag på att falla tillbaka till mina gamla vanor, vi hade vart ute på en klubb och jag hade fått lite för mycket i mig. 

Zayn upptäckte när en lite äldre kille gav mig tabletter, han tog mig direkt hem till hans rum där han kunde hålla koll på mig. Det kändes skönt, beskyddande. Det sista jag kommer ihåg innan jag somnat var att han höll min hand och pussade mig lätt i pannan. Det var nu fredag och killarna skulle åka hem om exakt två veckor. Igår så hade vi haft ytterligare en filmkväll, dock inte med The notebook. 

Den filmen gav mig minnen om vad som hände förra veckan. Samma dag som jag träffat Zayn hade jag sovit bredvid honom, i samma säng. Han utan tröja. Dom andra nätterna hade jag sovit inne hos Liam eller hos Louis. 

”Movie-time my lovely lads and Felicity!” Ropade Louis högt, vi alla började skratta. Vi satte återigen inne på Liam’s rum, denna gången satte jag mig självmant bredvid Zayn. Vi utbytte en blick och log mot varandra. Jag trivdes i hans närhet, han var min trygghet. 

Filmen började rulla och det visade sig att Niall hade sprungit ner och hyrt en skräckfilm, detta var något av de få saker som skrämde mig ordentligt. Halvvägs in i filmen hoppade jag till, då kände jag en varm om mina axlar, Zayn. 

 ______________________________________________________________________________________________

 

*Jag vet att det inte så många olika perspektiv, men det kommer, lovar! Det blev även ett litet hopp, men hoppas det funkar ändå! Ville även säga tack för att jag har några små trogna läsare! Det blir jag glad över redan så tidigt. kommentera :) xx*

 

Zayn’s perspektiv: 

 

”Come on, get up” Sa jag, jag fick tillslut dra med mig henne ut.

”What do you want!?” Suckade hon tungt.

”I just want you to know that this wasn’t everything, you’re gonna hang out with us now and then we could eat dinner later tonight.”

”Okey.. And you had to drag me out here just to tell me that?” Svarade hon lite drygt. Varför gjorde jag detta? Hon gick därifrån och jag stannade en liten stund. Varför vet jag inte, det bara blev så. 

När jag kom in till vårat bord så hade hon slagit sig ner på sin plats mellan Louis och Harry igen. Jag kollade på henne lite generat, fast hon hade blicken fast på Louis som höll på att säga något, antagligen något mycket mer intressant och roligt än vad jag kunde få ut ur min mun. Varför var jag så blyg? Louis kunde få vem som helst på fall, det var något jag var riktigt avundsjuk på.

”So why are you not in school? It’s tuesday.” Frågade sedan Paul henne. 

”Well, I just didn’t want to go today.” Svarade hon, efter en stunds tvekande. Han nickade bara till svar och hon fortsatte prata med Louis, jag gav honom en blick och han förstod den nästa direkt. 

 

Louis’ perspektiv:

 

Man såg att han var avundsjuk, blicken brände in i mina ögon så jag tänkte att jag var tvungen att göra något.

”Harry darling, will you go to me to the bathroom. I need your help!” Felicity kollade bara lite undrande på oss och jag gav henne ett leende. Harry tvekade lite först, men jag drog bara med honom. Att han aldrig fattade någonting. När vi gick därifrån så hoppade Zayn direkt till henne. 

”I don’t want to help you peeing!” Skrek Harry åt mig.

”How dumb can you possibly be?” Svarade jag som svar och slog till honom lite löst på hans lockar. 

Felicity’s perspektiv:

 

Louis hade bara skrikit det rätt ut i en mening, så han drog med sig Harry ut och direkt när dom hade gått, så hoppade Zayn intill mig. Han satte sig nära, kanske lite för nära. Jag kände honom inte ens. Sedan kände jag hur mitt nikotinbehov ökade, det såg nästan ut som han märkte det. 

”Do you wanna go for a smoke?” Frågade han och jag nickade till svar, så vi reste oss från våra platser och gick ut. Jag drog upp mitt paket från handväskan och tog ut en cigarett, sedan räckte jag paketet till honom. 

”Now you’re owe even more.” Sa jag och han skrattade. 

”I promise to make it up to you.” 

”Can you tell me how? Because I’m a very curious human being.” Småfnissade jag. Men vad håller jag på med? Vad har hänt med mitt hårda skal? Det har bara försvunnit på en förmiddag och klockan var inte ens ett än. Popstjärnor kanske har den inverkan på folk, vem vet. 

”You’ll see, that I can guarantee you.” Sa han bara. När jag tände min cigarett så märkte jag att vätskan i tändaren snart var slut och jag fick precis tänt min cigarett innan tändaren slocknade. 

”Do you have a lighter?” Frågade jag Zayn. Han letade igenom sina fickor och skakade sedan på huvudet. Jag hade precis tagit ett bloss när han lutade sig fram emot mig. Han hade sin cigarett i munnen, även jag. Vi hade våran pannor mot varandra medans han försökte tända den. Det gick tillslut och han lutade sig tillbaka, han kollade ut mot havet med alla båtar. Jag studerade honom noga, från fötterna ända upp till håret. Mina ögon fastnade vid hans. Dom helt perfekta ögonen, som man bara kunde drunkna i. 

”So, how long are you staying here?” Fick jag fram tillslut, mest bara för att vi inte skulle stå och glo. 

”Hm, I think it’s about three more weeks. Then we’re heading back to London and after that we’re back on the Eurotour.” Sa han medans hans ögon hade borrat in sig i mina. 

”Oh, okey..” Sa jag bara, jag blev bara stum av hans ögon. Det hade börjat blåsa lite nu och jag huttrade till. Jag hade bara tagit på mig ett linne och inte ens tänk på att ta med mig en kofta, visst det var Miami. Men man kunde inte riktigt lita på vädret här ändå. 

”Here you go.” Sa Zayn snabbt när han höll på att ta av sig sin marinblå kavaj, jag försökte protestera men han var för envis. 

 

När vi väl var inne igen så höll Niall på att beställa in en efterätt, själv var jag helt proppmätt och skulle inte orka en tugga till. Harry och Louis hade även kommit tillbaka från sitt lilla besök. Vi satt och pratade ett bra tag efter Niall och Paul hade ätit upp sina efterrätter. När vi reste oss så var klockan redan halv tre, tiden hade bara flugit iväg. 

”So Felicity, are you going with us?” Frågade Liam glatt.

”Yes, she does!” Svarade Zayn innan jag ens hade hunnit öppna munnen. Jag kollade på Liam och ryckte på axlarna, han började bara skratta. Själv förstod jag inte vad som var så roligt. 

”So what are we gonna do?” Frågade Harry resten av oss.

”Can’t we just go back to the hotel and chill a bit? And after that we could go to a club or something?” Föreslog Louis. Vi andra kollade på varandra och nickade.

”Sounds like a plan.” Sa Niall och vi var redan tillbaka vid stranden där det stod två stora svarta bilar. 

”Shotgun!” Hörde man från Louis och alla andra bara skrattade. 

”You can’t say that, because you are the driver” Sa Zayn samtidigt som han fnissade lite. Louis såg lite besviken ut men fick sedan ett par bilnycklar av Paul och satte sig i förarstolen. Även Harry skulle köra en bil. Jag åkte i Harrys bil med Paul och Zayn. Paul hade satt sig där framme med Harry och dom småsnackade lite, medans jag satt en meter från Zayn i baksätet. Vi sa ingenting till varandra de första minutrarna, sedan bröt Zayn tystnaden. 

”I’m sorry about this morning, it wasn’t nice of me to stare like I did. And I’m also sorry for my little storm of sand I did earlier.” Jag log inombords. Han var så gullig.

”Well, I’m sorry for my behaviour, and it wasn’t meant for you to see the arm. It was a long time ago I did something like that, so no worries.” Sa jag och log mot honom, samtidigt som han såg på mig med dom där mjuka bruna ögonen. 

”Friends?” Frågade han samtidigt som han sträckte fram handen. 

”Friends.” Sa jag samtidigt som jag skakade i den. Idag hade vart en riktigt bra dag. Eller ja, de senaste timmarna. Jag var så glad, riktigt glad faktiskt. Glad över att ha några vänner som inte tvingar i mig lite allt möjligt, som ändå bara skadar mig. 

 

Tio minuter senare svänger vi in på ett stort område och in i ett parkeringshus. Vi stiger ut ur bilarna och jag ser redan vilket hotell dom bor på. Det var det min pappa ägde, han ägde inte bara detta. Utan 15 andra hotell landet runt, tror även det finns ett Hampton hotell i Frankrike också. Där hade jag dock aldrig varit, hade faktiskt aldrig varit i Europa någon gång. 

Jag bestämde mig inte för att säga något om min pappa, utan jag bara log och hängde på de andra. Det hade blivit riktigt mulet nu och man hörde lite åskmuller i luften. När vi var inne i den stora hissen som rymde alla sju så hörde jag en röst jag kände igen. Dörrarna hade inte skjutits igen än och rösten kom bara närmre och närmre. Jag tryckte stressat på våning 14 som Liam redan tryckt in en gång. Jag stod längst ut och det första han skulle se var mig. Efter vad som hade kännts som en evighet, stängdes dörrarna. Han hade inte hunnit se mig, om pappa såg mig så skulle jag skämts ihjäl, för jag skulle brutit ihop när det stod 6 stycken i en liten hiss. Jag visste exakt vad han skulle säga, han skulle inte sagt någonting. Inte ens ett hej, han skulle gett mig en blick sedan fnyst och gått vidare med sin kollega. 

Jag var så trött på honom, jag orkade inte med det längre. Att bli behandlad som skit både hemma och i skolan. Av mina sk. vänner och sedan utnyttjas för att jag hade pengar. Så dom kunde få droger, tobak och alkohol lätt. 

I det ögonblicket, när hissen var påväg uppåt, bestämde jag mig för att förändra mitt liv. Här och nu, inte senare. Utan nu, precis i den här hissen. 

 

______________________________________________________________________________________________

*Så, blev ett relativt långt kapitel såg jag nu. Hoppas ni tyckte om det! xx*

Felicity’s perspektiv: 

 

”I really am sorry, I’ll make it up to you.” Sa han och jag fnös bara

”You told me that earlier today also, and now you’re drowning me in sand. Thanks but no thank you. I’m perfectly fine without your brown eyes comes and disturbs me twice a day.” Sa jag nonchalant och hoppades på att han skulle gå.

”Then I owe you, twice. We can start tonight, when you’re having dinner with us.” Sa han, och om jag ska vara ärlig blev jag aningen chockad. 

”Us?” Sa jag frågande.

”Yes, us. I hope you’re up to mexican.” Sa han och drog upp mig, jag försökte streta emot, men det var förjäves. Jag må ha varit längre, men han hade tränat en aning oftare än mig. Det såg jag även för han hade ju ingen tröja på sig. 

”Felicity, meet my friends. Harry, Louis, Niall, Liam and Paul” Sa han och gjorde en gest. Jag kände att hela jag var sandig och sur, men jag tvingade mig själv till att hälsa. Jag tog sträckte fram min hand, men dom ignorerade den och gav mig en kram istället. Jag blev lite överraskad av det hela, då jag inte var van vid att kramas och speciellt inte med människor jag just träffat. 

”I’m hungry, my body needs food” Sa Irländaren som visst hette Niall. 

”So let’s go then!” Ropade den krullige, Harry tror jag det var. 

Jag gick stelt bredvid dom andra som skrattade och pratade. Varför vände jag inte? Vad var det med mig? Jag tog upp mobilen och pillade lite, för att inte störa de andra samtidigt som jag inte skulle se ut som en stel pingvin där jag gick. Jag gick längst ut på kanten med Zayn bredvid mig, han hade iallafall dragit på sig en tröja nu så jag slapp distraheras av hans otroligt snygga kropp med alla tatueringar. Bredvid honom gick Louis, Niall, Liam, Harry och Paul gick en bit bakom oss. Plötsligt känner jag att en arm läggs över mina axlar. Jag vände mig hastigt om. 

”What are you doing? Wasn’t your little sandstorm enough for you?” Sa jag bittert, de andra killarna försökte dölja deras skratt, men efter ett tag kunde dom inte hålla sig längre. 

”I’m just doing what I’m owe you” Sa han och pussade mig snabbt på kinden. 

Jag rodnade men försökte inte visa det. Jag drog mig ur hans grepp och gick till Louis sida istället. Han var den ända jag kände att jag kunde umgås med. Han var iallafall rolig om man jämför med Zayn. Han trodde att han bara kunde klampa sig på sådär, göra vad han ville. 

Jag tog upp telefonen igen och gick in på twitter, då tog även Louis upp sin telefon. Han sneglade lite över min skärm för att läsa något såg det ut som. Jag hade solglasögon och det var för ljust för att jag skulle kunna se vad som stod på hans telefon, och han hade den även onormalt nära ansiktet för att kunna se vad som stod på telefonen. 

Jag hade en ny mention på min twitter, och då förstod jag nästan vad han hade gjort. Han hade börjat följa mig, så jag gick in på hans profil och började följa honom jag med. 

”10 million followers?!” Utbrast jag, kanske lite för högt.

”Yeah, don’t you know who I am?” Frågade han glatt.

”No, should I?” Sedan kollade jag ner på hans konto igen och såg vad det stod. ’1/5 of One Direction’ Jag hade hört talas om dom för något år sen, men det var inte något som intresserade mig. 

 

”So.. You don’t know who we are?” Frågade Zayn lite försiktigt.

”No, or I guess so. I’ve heard of you, but never listned to your music.” Sa jag, varför var jag så glad? Det var riktigt längesen.

”Oh, that hurt.” Sa Niall och alla började skratta lite smått. 

”So, are you guys just going to ditch me now, just because I’m not a fan of yours?”

”Of course not, I like you. We would be a perfect couple if it wasn’t for your little DJ that is so jelous right now.” Sa Louis och la armen om mig. Jag började rodna och sneglade lite mot Zayn. Han kollade redan på mig så jag förde ansiktet mot mobilen snabbt igen. 

”Oh, you blushing little DJ’s, I love you guys” Sa han och höll om oss båda, jag rodnade mest men Zayn var uppe i full hals av skratt. Vi var äntligen framme vid resturangen och jag var glad över det, jag hade inte ätit sen igårkväll och min mage skrek efter mat. 

Vi alla var en aning orginella och beställde alla tapas. Jag hade precis träffat de här killarna, men jag trivdes i deras sällskap, kanske för att de var så öppna. Det lät mig komma in i diskussionerna om någon av dom märkte att jag blev tyst. 

Det var skönt, men ändå så tvingade dom mig inte att prata. Jag trivdes, det hade gått minst 10 år sedan jag skrattade såhär mycket. Louis var den som bara kom på världens mest ologiska saker att prata om, Niall var den som kunde hitta det positiva i allt, Liam var så förståndig men rolig på samma gång, Harry var bara charmig och söt. Sen så kom vi till Zayn, dom alldeles för perfekta käkbenen, ögonen som var så bruna och håret som han hade spretigt. Så perfekt. 

______________________________________________________________________________________________

Felicity’s perspektiv: 

 

När jag drog åt mig min hand igen och försökte dölja ett leende, ett äkta leende. Ett sånt som jag inte hade haft på flera år. Så rynkar han på pannan, mitt leende inombords försvinner, han hade sett mina ärr på vänsterarmen. Jag kollade på den och gömde den.

”I... I think it’s time for me to go.” Sa jag och vände på klacken.

”Bu..But wait!” Skrek han nästan efter mig, men jag ignorerade honom och gick därifrån. Varför skulle han läxa upp mig för? Redan när alla andra ändå har gjort det. Han kände inte mig, jag kände inte honom. Vi visste varandras namn och hade delat en cigarett, mer var det inte. Det var inte direkt så att vi var vänner. För det ville jag inte ha några.

Jag gick med raska steg in mot centrum. Jag orkade inte med skolan idag, jag ville bara vara för mig själv och tänka. Tänka på allting, allt och inget. 

När jag passerade en nästan tom gata så ringde telefonen, innan jag svarade kollade jag snabbt på klockan; 10:27. Jag svarade och i nästa sekund så hör jag direkt vem det är, skolan. Dom hade på något vis fått tag på mitt nummer och börjat ringa mig varje dag jag inte kom till skolan, kanske för att se så jag inte låg helt däckad i en container eller bara för att se så jag levde. Jag sa hej och hejdå iprincip samtidigt. 

Jag fortsatte gå, bara gå och gå. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Till sist bestämde jag mig för att gå ner till stranden och lägga mig där. Vart jag skulle sen visste jag inte om, inte för att det spelade någon roll heller. 

Bredvid mig var det några som stod och spelade volleyboll, men det var inte heller något som jag brydde mig så mycket om.

 

Zayn’s perspektiv: 

 

Hon såg inte ut att må bra. Hennes armar hade ärr, jag visste inte vad jag skulle säga när jag såg det. Det var ju ohyffsat att stå och stirra på det. Men jag kunde inte slita ögonen från det. Hon var så snygg. Hon var lång, men snygg. Det perfekta bruna håret hade ett perfekt svall ner över bröstet. Benen var något alla tjejer skulle dö för. Vad kunde hon vart 180 cm? Jag kom där med mina ynka 175, men jag tappade andan ändå. 

Jag granskade henne så noga. Och varför fastnade blicken på hennes arm? Det skulle vara mindre oförskämt att stirra på hennes bröst. Skärp dig Zayn!

 

Hon var borta ur min blick och jag stod som fastklistrad. Skulle jag berätta detta för killarna? Dom var ändå mina bästa vänner. Eller skulle jag bara hålla tyst och tiga, innerst inne visste jag att dom skulle få reda på det ändå. Det var lika bra att de fick reda på det innan jag försa mig om det. 

 

 

Louis’ perspektiv: 

 

Alla var samlade i Liams rum. Han hade valt att sova ensam när vi var i Miami, antagligen för att han visste att han var den ända som klarade av det. Jag sov med Niall och Zayn med Harry. Dels för att det var dom två som sov längst, så det var alltid roligast att väcka dom och för att dom alltid ska dela säng. Efter våran lilla samling skulle vi dra till stranden och lira lite volleyboll med Paul. 

 

Vi bestämde oss för att åka till stranden och sedan runda av med middag på någon mexikansk resturang som Niall kände till, så vi litade på honom. Det var ändå Niall vi pratade om. Zayn hade även berättat om en tjej han stött på tidigare under dagen. Han verkade riktigt förtvivlad, även om han inte kände henne. Men jag kan ändå tänka mig att den lilla incidenten med stirrandet kunde vart lite väl pinsamt för min lille DJ Malik. 

 

Zayn’s perspektiv: 

 

På stranden var det nästan tomt på folk, vilket var ytterst skönt. Det kan ha berott på att klockan var inte ens tolv och det var tisdag. Men det var bara ren tur. Vi delade upp lagen, det var jag, Harry och Niall i ett lag, sedan Louis, Liam och Paul i det andra. Vi gav Paul till dom då Louis’ volleybollkunskap var ungefär lika stor som en struts hjärna, alltså inte så stor.

Liam började serva och Harry hoppade upp och tog den. Efter ett tags spelande skjuter Paul iväg bollen och jag får kasta mig efter bollen, men den det resulterade med att jag landade och gled iväg en liten bit. 

”Oh I’m so.... sorry...” Det var hon, Felicity. Hon låg där och såg argt på mig.

”What the hell are you think you’re doing? Some of us are not trying to impress every girl on this beach by fall over her” Sa hon argt till mig. 

”I’m so sorry, I didn’t see you there” Sa jag medans jag granskade henne. Nu utan att låta min blick fastna vid hennes arm, men hon gömde den ändå. Nu stannade blicken vid hennes ögon och jag flyttade den inte. 

”I really am sorry, I’ll make it up to you.” 

 

______________________________________________________________________________________________ 

*Nå vad tycker ni? Andra kapitlet, själv är jag relativt nöjd med det. Om det är tillåtet att säga så, haha*

Jag springer, så snabbt som jag aldrig sprungit. Jag hann inte tänka så fort mina fötter rörde sig, jag var osäker på om jag vågade kolla bakåt. Jag var tvungen att se det som jagade mig, jag vände mig om och möttes av ren skog. Inget annat, inbillade jag mig? Var det verkligen inget som jagade mig? Jag vänder mig om igen, möter något med blicken.

 

Jag vaknar med ett ryck, jag är helt genomsvettig. Drar ut min telefon från laddaren och låser upp den, klockan är bara halv sju så jag hade inte behövt vakna förens om en timme. Jag bestämde mig för att gå ut på balkongen och ta en cigarett, även om jag hade slutat så behövde jag det, iallafall efter den drömmen. Jag hade alltid med mig ett paket Malboro click i handväskan. Mamma och pappa skulle inte bry sig ändå, pappa jobbar hela tiden och har inte sagt en mening till mig på en vecka, inte ens ett litet enkelt ‘hej’. Jag saknade min pappa, den han brukade vara. Vi brukade stå varandra så nära, han var min förebild.

När jag var 9 började mamma dricka, hon sa att det var bra och jag trodde på henne, till en början. Efter ett år var hon borta nästan varenda kväll, om hon var hemma så bråkade hon bara med pappa eller rökte på nere i källaren. Vid 11 års ålder började pappa jobba mer och mer, just på grund av mamma. Att kvinnan han älskade kunde bli så som hon blev. Jag förstod det inte då, för jag älskade ju min mamma också, men pappa blev deprimerad. 

Nu sitter jag här på min balkong mitt i centrala Miami, 17 år och röker på cigaretter som min mamma köpet till mig sen jag var 12. Bor i världens lyxvåning men känner mig bara eländig. Pappa bryr sig inte om jag dör eller inte vid det här laget. Ute och ränner varenda helg och orkar inte med i skolan. Jag brydde mig verkligen inte om någonting, vilket kanske var relativt bra. Mina vänner var egentligen inte vänner, vi söp ner varandra varje helg. 

 

Jag slutade upp i mina tankar när cigaretten brände på fingret, så jag fimpade den och gick in. Kollade på klockan ännu en gång, 06.43. Jag kunde egentligen bara lägga mig i sängen och sova bort hela dagen, men kände att det var onödigt när jag var såpas pigg.

Gick in i garderoben som var välfylld. Slet på mig mina slitna jeansshorts och ett svart linne med nitar på. Tog på mig mitt vanliga smink, tog min väska, såg till att mina cigaretter låg där och gick ner till gatan. Äta frukost hade jag inte gjort på fyra år. Stoppade i hörlurarna och satte på wonderwall av Oasis på högsta volym. Jag rotade fram cigarettpaketet ur handväskan och tänder min andra för dagen. Våran lägenhet låg inte långt ifrån South beach och det hade redan börjat strömma in turister på stranden. 

När jag gått 350 meter och svängt höger så gick jag in på mitt favorit café och köper med mig en stor svart kaffe. Väl ute på gatan igen så tänder jag ännu en cigarett. Jag hade försökt övertala mig att sluta, men det skulle inte gå. Jag orkade inte ljuga för mig själv mer. När jag hade rökt upp ännu en cigarett och druckit upp det sista av kaffet så kollade jag på klockan, jag började inte för ens om 45 minuter. Jag passade på att ta min sista cigarett för tillfället, jag tände och klickade till mentolen. Jag står bara still och tittar ut över människorna, plötsligt känner jag något på min axel. 

”Do you mind if I can take one of yours? I’ll make it up to you.” Frågade en mörk röst på rätt så grov brittiska. Jag suckade och vände mig om, skulle precis fräsa ut någon spydig kommentar när det började springa människor runt om mig, blixtar började lysa och jag blev helt yr. Killen drog undan mig och sprang iväg med ett hårt grepp om min arm. 

När vi väl kom ifrån folkmassan var både jag och han helt andfådda. Han drog mig in i en gränd och jag hade fortfarande inte sett hans ansikte. Han hade mörkt hår och var en aning mörkhyad. När vi äntligen stod stilla så vände han sig om, jag hoppade nästan till när jag fick se hans ansikte. Det var helt perfekta drag, käkbenen var spända och han hade lite stubb kvar på hakan. 

Han hade ett par wayfarer på sig, dom satt perfekt på hans nästipp. Han nickade mot cigaretten jag på något konstigt under lyckats få med mig genom våran lilla flykt från alla kameror och blixtar. Jag gav den nästan färdigrökta cigaretten till honom och han tog några djupa halsbloss. 

”I’m about to quit” Sa han med en sådan brittiskt accent så jag rös till.

”Yeah, so am I.” Fick jag fram till slut, efter den långa rysningen. 

 

”Can I ask you what your name is?” Sa han efter ett tag, samtidigt som han fimpade det sista av cigaretten. 

”Felicity. Felicity Hampton, and you?” Han tog min hand och hälsade.

”Zayn Malik.”

 ______________________________________________________________________________________________

 

*Har vart så sjukt taggad inför att släppa detta. Vad tycker ni? Kommentera massa åsikter!*

 

/Q

Hejsan! Jag tänkte berätta lite om min första novell jag tänker skriva om. Jag hade tänkt att den skulle bli runt 50 kapitel eller mer. Men runt 50. Stand up från up all night är min absoluta favoritlåt. Så därför dedikerar jag denna novell åt just den låten och för att det är ett litet passande tema. Första kapitlet kommer lanseras snart!

 

Måste även passa på att tack bästa Felicia Seicke och Olivia Wahlström för all hjälp jag fått! 

 

/Q

Hejsan! Jag gillar verkligen att skriva, jag giller verkligen One Diection. Så jag tänkte chansa och starta en novellblogg om just one direction. Just för tillfället kommer jag vara anonym, kanske berättar vem jag är senare eller inte. Men just nu, så är jag då anonym och kommer kalla mig för Q. Jag har fått hjälp av världens gulligaste tjej på fsonedirectionnovell.blogg.se ! Även känd som Felicia, tack så jättemycket! Ni får ta och kolla in hennes noveller också, riktigt bra måste jag säga.

 

Kommer lägga upp det första kapitlet inom kort, så håll koll!

 

/Q