Felicity’s perspektiv: 

 

När jag drog åt mig min hand igen och försökte dölja ett leende, ett äkta leende. Ett sånt som jag inte hade haft på flera år. Så rynkar han på pannan, mitt leende inombords försvinner, han hade sett mina ärr på vänsterarmen. Jag kollade på den och gömde den.

”I... I think it’s time for me to go.” Sa jag och vände på klacken.

”Bu..But wait!” Skrek han nästan efter mig, men jag ignorerade honom och gick därifrån. Varför skulle han läxa upp mig för? Redan när alla andra ändå har gjort det. Han kände inte mig, jag kände inte honom. Vi visste varandras namn och hade delat en cigarett, mer var det inte. Det var inte direkt så att vi var vänner. För det ville jag inte ha några.

Jag gick med raska steg in mot centrum. Jag orkade inte med skolan idag, jag ville bara vara för mig själv och tänka. Tänka på allting, allt och inget. 

När jag passerade en nästan tom gata så ringde telefonen, innan jag svarade kollade jag snabbt på klockan; 10:27. Jag svarade och i nästa sekund så hör jag direkt vem det är, skolan. Dom hade på något vis fått tag på mitt nummer och börjat ringa mig varje dag jag inte kom till skolan, kanske för att se så jag inte låg helt däckad i en container eller bara för att se så jag levde. Jag sa hej och hejdå iprincip samtidigt. 

Jag fortsatte gå, bara gå och gå. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Till sist bestämde jag mig för att gå ner till stranden och lägga mig där. Vart jag skulle sen visste jag inte om, inte för att det spelade någon roll heller. 

Bredvid mig var det några som stod och spelade volleyboll, men det var inte heller något som jag brydde mig så mycket om.

 

Zayn’s perspektiv: 

 

Hon såg inte ut att må bra. Hennes armar hade ärr, jag visste inte vad jag skulle säga när jag såg det. Det var ju ohyffsat att stå och stirra på det. Men jag kunde inte slita ögonen från det. Hon var så snygg. Hon var lång, men snygg. Det perfekta bruna håret hade ett perfekt svall ner över bröstet. Benen var något alla tjejer skulle dö för. Vad kunde hon vart 180 cm? Jag kom där med mina ynka 175, men jag tappade andan ändå. 

Jag granskade henne så noga. Och varför fastnade blicken på hennes arm? Det skulle vara mindre oförskämt att stirra på hennes bröst. Skärp dig Zayn!

 

Hon var borta ur min blick och jag stod som fastklistrad. Skulle jag berätta detta för killarna? Dom var ändå mina bästa vänner. Eller skulle jag bara hålla tyst och tiga, innerst inne visste jag att dom skulle få reda på det ändå. Det var lika bra att de fick reda på det innan jag försa mig om det. 

 

 

Louis’ perspektiv: 

 

Alla var samlade i Liams rum. Han hade valt att sova ensam när vi var i Miami, antagligen för att han visste att han var den ända som klarade av det. Jag sov med Niall och Zayn med Harry. Dels för att det var dom två som sov längst, så det var alltid roligast att väcka dom och för att dom alltid ska dela säng. Efter våran lilla samling skulle vi dra till stranden och lira lite volleyboll med Paul. 

 

Vi bestämde oss för att åka till stranden och sedan runda av med middag på någon mexikansk resturang som Niall kände till, så vi litade på honom. Det var ändå Niall vi pratade om. Zayn hade även berättat om en tjej han stött på tidigare under dagen. Han verkade riktigt förtvivlad, även om han inte kände henne. Men jag kan ändå tänka mig att den lilla incidenten med stirrandet kunde vart lite väl pinsamt för min lille DJ Malik. 

 

Zayn’s perspektiv: 

 

På stranden var det nästan tomt på folk, vilket var ytterst skönt. Det kan ha berott på att klockan var inte ens tolv och det var tisdag. Men det var bara ren tur. Vi delade upp lagen, det var jag, Harry och Niall i ett lag, sedan Louis, Liam och Paul i det andra. Vi gav Paul till dom då Louis’ volleybollkunskap var ungefär lika stor som en struts hjärna, alltså inte så stor.

Liam började serva och Harry hoppade upp och tog den. Efter ett tags spelande skjuter Paul iväg bollen och jag får kasta mig efter bollen, men den det resulterade med att jag landade och gled iväg en liten bit. 

”Oh I’m so.... sorry...” Det var hon, Felicity. Hon låg där och såg argt på mig.

”What the hell are you think you’re doing? Some of us are not trying to impress every girl on this beach by fall over her” Sa hon argt till mig. 

”I’m so sorry, I didn’t see you there” Sa jag medans jag granskade henne. Nu utan att låta min blick fastna vid hennes arm, men hon gömde den ändå. Nu stannade blicken vid hennes ögon och jag flyttade den inte. 

”I really am sorry, I’ll make it up to you.” 

 

______________________________________________________________________________________________ 

*Nå vad tycker ni? Andra kapitlet, själv är jag relativt nöjd med det. Om det är tillåtet att säga så, haha*