Felicity’s perspektiv: 

 

”Then come with us, until things gets better, just for a while.” Sa han till mig. 

Vad skulle jag svara? Det fanns inte något mer jag sulle vilja göra, men samtidigt ville jag inte tränga mig på. 

”Y..yes. I’d really want that.. But.. Are you sure that’s okay?.. And where would I live?” Fick jag tillslut fram. 

”With me.” Sa han och i nästa sekund lutade jag mig fram mot honom och mötte honom i en underbar kyss, den bästa jag vart med om i mitt liv. Kyssarna blev sedan lite mer intensivare och jag hörde hur han drog en djup suck.

 

Zayn’s perspektiv:

 

Kyssen var perfekt. Medan dom blev mer och mer passionerade gav ifrån mig en njutsam suck, hennes läppar var mjuka och varma. Samtidigt ville jag inte att det skulle gå för snabbt. Vi hade känt varandra i knappt två veckor, men jag var ändå så kär. 

”I can live with that.” Sa hon när och drog sig undan. Jag log mot henne och omfamnade henne. Min mobil började sedan ringa, det var Harry. 

”Where are you, we’re getting worried over here!” Sa han

”I’m sorry, we went back to the hotel. Come over here so can we order up food?”

”Sure, see you in a bit.” Sa han och därefter avbröts samtalet. 

 

”I’ll talk to them when they come.” Sa jag och pussade henne försiktigt. Hon log, det gjorde även jag.

”You’re the best.” Sa hon och kysste mig, jag var så glad. Sedan satt vi bara och höll handen medans hon hade huvudet på min axel. I nästa stund så slits dörren upp av en glad Louis. Han hoppar upp i sängen och landar på min mage.

 

Felicity’s perspektiv:

 

”I’ve missed my favorite couple in the world!” Sa Louis och pussade oss på kinderna. Jag orkade inte bry mig om förhållande kommentaren utan var bara glad över att jag fick skratta lite, men ändå kunde jag inte låta bli att rodna med tanke på vad som hade hänt för tio minuter sedan. Louis var den jag kommit närmast under tiden jag umgåtts med killarna, förutom Zayn. 

De andra killarna hängde på i kramkalaset och jag blev bara glad av att se dom. 

Helt plötsligt öppnar Zayn munnen. 

”Listen up lads, we’ve got some changes in our plan. Felicity is coming with us to London. She’s done with school and wanted to discover Europe. So i thought that what way could possibly be better to discover than go on tour with us?” Han hade kommit på en bra och snabb lögn. Och den var ju inte helt oärlig. Jag ville upptäcka Europa och jag var färdig i skolan, jag hade även inte några planer till att gå på college, än på ett tag. 

”Yeees!” Skrek Louis som bara han kunde. Han kramade om mig, det kändes bra. Dom var de ända vännerna jag hade, och förmodligen dom bästa jag haft i hela mitt liv. 

Dom andra killarna hängde på och tyckte att det skulle bli jätteroligt. 

 

Jag visste inte om jag skulle berätta det för mamma och pappa, eller bara försvinna. Jag beslöt mig för att prata med Louis om det, han skulle stötta mig. 

”Louis, could I just have a little chat with you outside?”

”Of course dear, c’mon!” Sa han och drog i mig

 

”What’s on your mind, sugar?” Frågade han glatt.

”Do you think that I should tell my parents about this? About going to Europe?”

”Definitely. They’re your parents and they deserve to know. And, you’re also 18 in a month, so it’s really nothing they can say about it. But tomorrow, I’ll go with you so you could grab your stuff and tell them.”
”But, if they’re not there then?” 

”Write them a letter, just tell them in some kind of way.” Jag nickade och vi gick in igen. 

 

Dagen efter vaknade jag tidigt med Niall och Liam bredvid mig. Jag kollade på min telefon och hade fått ett sms från Louis för fem minuter sedan. ‘Text me when you wake up so we can go and eat breakfast together. Should we head of to your place after that? xx L’ 

Jag klädde snabbt på mig gårdagens kläder och smsade Louis. ‘Meet me outside in 3? x’

Och mycket riktigt, tre minuter senare står min lilla Louis utanför med sin röda chinos och randiga t-shirt. Vi gick ner för att äta frukost, sedan skulle Louis ta bilen och vi skulle åka hem till mig. Jag var så nervös så jag fick inte i mig någon mat. Igårkväll hade jag redan förberett ett brev, så jag skulle slippa göra det idag. 

 

Vi svängde in på garageuppfarten till det stora lägenhetshuset och jag hade en stor klump i magen. Det var ingen bil vid våra parkeringsplatser, så pappa skulle inte vara hemma. Det var dock inte han jag var orolig för, utan det var mamma. Vi kom in i huset och ingen hade skrikit än, vilket var en himla tur. Men mamma kunde alltid sova, så jag kunde inte vara allt för säker. 

Jag gick till mitt rum som luktade en aning instängt nu. Jag tog fram min stora svarta resväska och gick in i gaderoben. Jag kollade inte direkt vad jag la ner i väskan, men det var i princip större delen av min lilla klädsamling. Jag tog en mindre väska för alla mina skor och en väska i samma storlek till andra nödvändigheter. Jag tog mina sparade kontanter, det var inte så lite. Nästan  7000 dollar, så jag skulle klara mig bra i London ett tag, det ända jag behövde göra var att växla, men det kändes säkrast att gå till banken och sätta in det på mitt kort. 

Med lite om och men fick vi ut alla väskor i bilen och jag gick in i huset igen. Louis hade satt sig i bilen för att ge mig lite ensam tid. Men jag kändes att det ändå inte behövdes, jag ville verkligen inte vara kvar här. 

Jag lämnade brevet på köksbänken, låste dörren och la nycklarna i brevinkastet. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle sova en till natt i det rummet. Det var en stor lättnad.

 

_____________________________________________________________________________________________

 

*Vad tycker ni? Går det för snabbt? Är även ledsen att det inte kom ut ett kapitel igår, men har jobbat hela veckan så har inte varit hemma så mycket.*