Felicity’s perspektiv: 

 

”I really am sorry, I’ll make it up to you.” Sa han och jag fnös bara

”You told me that earlier today also, and now you’re drowning me in sand. Thanks but no thank you. I’m perfectly fine without your brown eyes comes and disturbs me twice a day.” Sa jag nonchalant och hoppades på att han skulle gå.

”Then I owe you, twice. We can start tonight, when you’re having dinner with us.” Sa han, och om jag ska vara ärlig blev jag aningen chockad. 

”Us?” Sa jag frågande.

”Yes, us. I hope you’re up to mexican.” Sa han och drog upp mig, jag försökte streta emot, men det var förjäves. Jag må ha varit längre, men han hade tränat en aning oftare än mig. Det såg jag även för han hade ju ingen tröja på sig. 

”Felicity, meet my friends. Harry, Louis, Niall, Liam and Paul” Sa han och gjorde en gest. Jag kände att hela jag var sandig och sur, men jag tvingade mig själv till att hälsa. Jag tog sträckte fram min hand, men dom ignorerade den och gav mig en kram istället. Jag blev lite överraskad av det hela, då jag inte var van vid att kramas och speciellt inte med människor jag just träffat. 

”I’m hungry, my body needs food” Sa Irländaren som visst hette Niall. 

”So let’s go then!” Ropade den krullige, Harry tror jag det var. 

Jag gick stelt bredvid dom andra som skrattade och pratade. Varför vände jag inte? Vad var det med mig? Jag tog upp mobilen och pillade lite, för att inte störa de andra samtidigt som jag inte skulle se ut som en stel pingvin där jag gick. Jag gick längst ut på kanten med Zayn bredvid mig, han hade iallafall dragit på sig en tröja nu så jag slapp distraheras av hans otroligt snygga kropp med alla tatueringar. Bredvid honom gick Louis, Niall, Liam, Harry och Paul gick en bit bakom oss. Plötsligt känner jag att en arm läggs över mina axlar. Jag vände mig hastigt om. 

”What are you doing? Wasn’t your little sandstorm enough for you?” Sa jag bittert, de andra killarna försökte dölja deras skratt, men efter ett tag kunde dom inte hålla sig längre. 

”I’m just doing what I’m owe you” Sa han och pussade mig snabbt på kinden. 

Jag rodnade men försökte inte visa det. Jag drog mig ur hans grepp och gick till Louis sida istället. Han var den ända jag kände att jag kunde umgås med. Han var iallafall rolig om man jämför med Zayn. Han trodde att han bara kunde klampa sig på sådär, göra vad han ville. 

Jag tog upp telefonen igen och gick in på twitter, då tog även Louis upp sin telefon. Han sneglade lite över min skärm för att läsa något såg det ut som. Jag hade solglasögon och det var för ljust för att jag skulle kunna se vad som stod på hans telefon, och han hade den även onormalt nära ansiktet för att kunna se vad som stod på telefonen. 

Jag hade en ny mention på min twitter, och då förstod jag nästan vad han hade gjort. Han hade börjat följa mig, så jag gick in på hans profil och började följa honom jag med. 

”10 million followers?!” Utbrast jag, kanske lite för högt.

”Yeah, don’t you know who I am?” Frågade han glatt.

”No, should I?” Sedan kollade jag ner på hans konto igen och såg vad det stod. ’1/5 of One Direction’ Jag hade hört talas om dom för något år sen, men det var inte något som intresserade mig. 

 

”So.. You don’t know who we are?” Frågade Zayn lite försiktigt.

”No, or I guess so. I’ve heard of you, but never listned to your music.” Sa jag, varför var jag så glad? Det var riktigt längesen.

”Oh, that hurt.” Sa Niall och alla började skratta lite smått. 

”So, are you guys just going to ditch me now, just because I’m not a fan of yours?”

”Of course not, I like you. We would be a perfect couple if it wasn’t for your little DJ that is so jelous right now.” Sa Louis och la armen om mig. Jag började rodna och sneglade lite mot Zayn. Han kollade redan på mig så jag förde ansiktet mot mobilen snabbt igen. 

”Oh, you blushing little DJ’s, I love you guys” Sa han och höll om oss båda, jag rodnade mest men Zayn var uppe i full hals av skratt. Vi var äntligen framme vid resturangen och jag var glad över det, jag hade inte ätit sen igårkväll och min mage skrek efter mat. 

Vi alla var en aning orginella och beställde alla tapas. Jag hade precis träffat de här killarna, men jag trivdes i deras sällskap, kanske för att de var så öppna. Det lät mig komma in i diskussionerna om någon av dom märkte att jag blev tyst. 

Det var skönt, men ändå så tvingade dom mig inte att prata. Jag trivdes, det hade gått minst 10 år sedan jag skrattade såhär mycket. Louis var den som bara kom på världens mest ologiska saker att prata om, Niall var den som kunde hitta det positiva i allt, Liam var så förståndig men rolig på samma gång, Harry var bara charmig och söt. Sen så kom vi till Zayn, dom alldeles för perfekta käkbenen, ögonen som var så bruna och håret som han hade spretigt. Så perfekt. 

______________________________________________________________________________________________