Felicity’s perspektiv: 

 

”I really am sorry, I’ll make it up to you.” Sa han och jag fnös bara

”You told me that earlier today also, and now you’re drowning me in sand. Thanks but no thank you. I’m perfectly fine without your brown eyes comes and disturbs me twice a day.” Sa jag nonchalant och hoppades på att han skulle gå.

”Then I owe you, twice. We can start tonight, when you’re having dinner with us.” Sa han, och om jag ska vara ärlig blev jag aningen chockad. 

”Us?” Sa jag frågande.

”Yes, us. I hope you’re up to mexican.” Sa han och drog upp mig, jag försökte streta emot, men det var förjäves. Jag må ha varit längre, men han hade tränat en aning oftare än mig. Det såg jag även för han hade ju ingen tröja på sig. 

”Felicity, meet my friends. Harry, Louis, Niall, Liam and Paul” Sa han och gjorde en gest. Jag kände att hela jag var sandig och sur, men jag tvingade mig själv till att hälsa. Jag tog sträckte fram min hand, men dom ignorerade den och gav mig en kram istället. Jag blev lite överraskad av det hela, då jag inte var van vid att kramas och speciellt inte med människor jag just träffat. 

”I’m hungry, my body needs food” Sa Irländaren som visst hette Niall. 

”So let’s go then!” Ropade den krullige, Harry tror jag det var. 

Jag gick stelt bredvid dom andra som skrattade och pratade. Varför vände jag inte? Vad var det med mig? Jag tog upp mobilen och pillade lite, för att inte störa de andra samtidigt som jag inte skulle se ut som en stel pingvin där jag gick. Jag gick längst ut på kanten med Zayn bredvid mig, han hade iallafall dragit på sig en tröja nu så jag slapp distraheras av hans otroligt snygga kropp med alla tatueringar. Bredvid honom gick Louis, Niall, Liam, Harry och Paul gick en bit bakom oss. Plötsligt känner jag att en arm läggs över mina axlar. Jag vände mig hastigt om. 

”What are you doing? Wasn’t your little sandstorm enough for you?” Sa jag bittert, de andra killarna försökte dölja deras skratt, men efter ett tag kunde dom inte hålla sig längre. 

”I’m just doing what I’m owe you” Sa han och pussade mig snabbt på kinden. 

Jag rodnade men försökte inte visa det. Jag drog mig ur hans grepp och gick till Louis sida istället. Han var den ända jag kände att jag kunde umgås med. Han var iallafall rolig om man jämför med Zayn. Han trodde att han bara kunde klampa sig på sådär, göra vad han ville. 

Jag tog upp telefonen igen och gick in på twitter, då tog även Louis upp sin telefon. Han sneglade lite över min skärm för att läsa något såg det ut som. Jag hade solglasögon och det var för ljust för att jag skulle kunna se vad som stod på hans telefon, och han hade den även onormalt nära ansiktet för att kunna se vad som stod på telefonen. 

Jag hade en ny mention på min twitter, och då förstod jag nästan vad han hade gjort. Han hade börjat följa mig, så jag gick in på hans profil och började följa honom jag med. 

”10 million followers?!” Utbrast jag, kanske lite för högt.

”Yeah, don’t you know who I am?” Frågade han glatt.

”No, should I?” Sedan kollade jag ner på hans konto igen och såg vad det stod. ’1/5 of One Direction’ Jag hade hört talas om dom för något år sen, men det var inte något som intresserade mig. 

 

”So.. You don’t know who we are?” Frågade Zayn lite försiktigt.

”No, or I guess so. I’ve heard of you, but never listned to your music.” Sa jag, varför var jag så glad? Det var riktigt längesen.

”Oh, that hurt.” Sa Niall och alla började skratta lite smått. 

”So, are you guys just going to ditch me now, just because I’m not a fan of yours?”

”Of course not, I like you. We would be a perfect couple if it wasn’t for your little DJ that is so jelous right now.” Sa Louis och la armen om mig. Jag började rodna och sneglade lite mot Zayn. Han kollade redan på mig så jag förde ansiktet mot mobilen snabbt igen. 

”Oh, you blushing little DJ’s, I love you guys” Sa han och höll om oss båda, jag rodnade mest men Zayn var uppe i full hals av skratt. Vi var äntligen framme vid resturangen och jag var glad över det, jag hade inte ätit sen igårkväll och min mage skrek efter mat. 

Vi alla var en aning orginella och beställde alla tapas. Jag hade precis träffat de här killarna, men jag trivdes i deras sällskap, kanske för att de var så öppna. Det lät mig komma in i diskussionerna om någon av dom märkte att jag blev tyst. 

Det var skönt, men ändå så tvingade dom mig inte att prata. Jag trivdes, det hade gått minst 10 år sedan jag skrattade såhär mycket. Louis var den som bara kom på världens mest ologiska saker att prata om, Niall var den som kunde hitta det positiva i allt, Liam var så förståndig men rolig på samma gång, Harry var bara charmig och söt. Sen så kom vi till Zayn, dom alldeles för perfekta käkbenen, ögonen som var så bruna och håret som han hade spretigt. Så perfekt. 

______________________________________________________________________________________________

Felicity’s perspektiv: 

 

När jag drog åt mig min hand igen och försökte dölja ett leende, ett äkta leende. Ett sånt som jag inte hade haft på flera år. Så rynkar han på pannan, mitt leende inombords försvinner, han hade sett mina ärr på vänsterarmen. Jag kollade på den och gömde den.

”I... I think it’s time for me to go.” Sa jag och vände på klacken.

”Bu..But wait!” Skrek han nästan efter mig, men jag ignorerade honom och gick därifrån. Varför skulle han läxa upp mig för? Redan när alla andra ändå har gjort det. Han kände inte mig, jag kände inte honom. Vi visste varandras namn och hade delat en cigarett, mer var det inte. Det var inte direkt så att vi var vänner. För det ville jag inte ha några.

Jag gick med raska steg in mot centrum. Jag orkade inte med skolan idag, jag ville bara vara för mig själv och tänka. Tänka på allting, allt och inget. 

När jag passerade en nästan tom gata så ringde telefonen, innan jag svarade kollade jag snabbt på klockan; 10:27. Jag svarade och i nästa sekund så hör jag direkt vem det är, skolan. Dom hade på något vis fått tag på mitt nummer och börjat ringa mig varje dag jag inte kom till skolan, kanske för att se så jag inte låg helt däckad i en container eller bara för att se så jag levde. Jag sa hej och hejdå iprincip samtidigt. 

Jag fortsatte gå, bara gå och gå. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Till sist bestämde jag mig för att gå ner till stranden och lägga mig där. Vart jag skulle sen visste jag inte om, inte för att det spelade någon roll heller. 

Bredvid mig var det några som stod och spelade volleyboll, men det var inte heller något som jag brydde mig så mycket om.

 

Zayn’s perspektiv: 

 

Hon såg inte ut att må bra. Hennes armar hade ärr, jag visste inte vad jag skulle säga när jag såg det. Det var ju ohyffsat att stå och stirra på det. Men jag kunde inte slita ögonen från det. Hon var så snygg. Hon var lång, men snygg. Det perfekta bruna håret hade ett perfekt svall ner över bröstet. Benen var något alla tjejer skulle dö för. Vad kunde hon vart 180 cm? Jag kom där med mina ynka 175, men jag tappade andan ändå. 

Jag granskade henne så noga. Och varför fastnade blicken på hennes arm? Det skulle vara mindre oförskämt att stirra på hennes bröst. Skärp dig Zayn!

 

Hon var borta ur min blick och jag stod som fastklistrad. Skulle jag berätta detta för killarna? Dom var ändå mina bästa vänner. Eller skulle jag bara hålla tyst och tiga, innerst inne visste jag att dom skulle få reda på det ändå. Det var lika bra att de fick reda på det innan jag försa mig om det. 

 

 

Louis’ perspektiv: 

 

Alla var samlade i Liams rum. Han hade valt att sova ensam när vi var i Miami, antagligen för att han visste att han var den ända som klarade av det. Jag sov med Niall och Zayn med Harry. Dels för att det var dom två som sov längst, så det var alltid roligast att väcka dom och för att dom alltid ska dela säng. Efter våran lilla samling skulle vi dra till stranden och lira lite volleyboll med Paul. 

 

Vi bestämde oss för att åka till stranden och sedan runda av med middag på någon mexikansk resturang som Niall kände till, så vi litade på honom. Det var ändå Niall vi pratade om. Zayn hade även berättat om en tjej han stött på tidigare under dagen. Han verkade riktigt förtvivlad, även om han inte kände henne. Men jag kan ändå tänka mig att den lilla incidenten med stirrandet kunde vart lite väl pinsamt för min lille DJ Malik. 

 

Zayn’s perspektiv: 

 

På stranden var det nästan tomt på folk, vilket var ytterst skönt. Det kan ha berott på att klockan var inte ens tolv och det var tisdag. Men det var bara ren tur. Vi delade upp lagen, det var jag, Harry och Niall i ett lag, sedan Louis, Liam och Paul i det andra. Vi gav Paul till dom då Louis’ volleybollkunskap var ungefär lika stor som en struts hjärna, alltså inte så stor.

Liam började serva och Harry hoppade upp och tog den. Efter ett tags spelande skjuter Paul iväg bollen och jag får kasta mig efter bollen, men den det resulterade med att jag landade och gled iväg en liten bit. 

”Oh I’m so.... sorry...” Det var hon, Felicity. Hon låg där och såg argt på mig.

”What the hell are you think you’re doing? Some of us are not trying to impress every girl on this beach by fall over her” Sa hon argt till mig. 

”I’m so sorry, I didn’t see you there” Sa jag medans jag granskade henne. Nu utan att låta min blick fastna vid hennes arm, men hon gömde den ändå. Nu stannade blicken vid hennes ögon och jag flyttade den inte. 

”I really am sorry, I’ll make it up to you.” 

 

______________________________________________________________________________________________ 

*Nå vad tycker ni? Andra kapitlet, själv är jag relativt nöjd med det. Om det är tillåtet att säga så, haha*

Jag springer, så snabbt som jag aldrig sprungit. Jag hann inte tänka så fort mina fötter rörde sig, jag var osäker på om jag vågade kolla bakåt. Jag var tvungen att se det som jagade mig, jag vände mig om och möttes av ren skog. Inget annat, inbillade jag mig? Var det verkligen inget som jagade mig? Jag vänder mig om igen, möter något med blicken.

 

Jag vaknar med ett ryck, jag är helt genomsvettig. Drar ut min telefon från laddaren och låser upp den, klockan är bara halv sju så jag hade inte behövt vakna förens om en timme. Jag bestämde mig för att gå ut på balkongen och ta en cigarett, även om jag hade slutat så behövde jag det, iallafall efter den drömmen. Jag hade alltid med mig ett paket Malboro click i handväskan. Mamma och pappa skulle inte bry sig ändå, pappa jobbar hela tiden och har inte sagt en mening till mig på en vecka, inte ens ett litet enkelt ‘hej’. Jag saknade min pappa, den han brukade vara. Vi brukade stå varandra så nära, han var min förebild.

När jag var 9 började mamma dricka, hon sa att det var bra och jag trodde på henne, till en början. Efter ett år var hon borta nästan varenda kväll, om hon var hemma så bråkade hon bara med pappa eller rökte på nere i källaren. Vid 11 års ålder började pappa jobba mer och mer, just på grund av mamma. Att kvinnan han älskade kunde bli så som hon blev. Jag förstod det inte då, för jag älskade ju min mamma också, men pappa blev deprimerad. 

Nu sitter jag här på min balkong mitt i centrala Miami, 17 år och röker på cigaretter som min mamma köpet till mig sen jag var 12. Bor i världens lyxvåning men känner mig bara eländig. Pappa bryr sig inte om jag dör eller inte vid det här laget. Ute och ränner varenda helg och orkar inte med i skolan. Jag brydde mig verkligen inte om någonting, vilket kanske var relativt bra. Mina vänner var egentligen inte vänner, vi söp ner varandra varje helg. 

 

Jag slutade upp i mina tankar när cigaretten brände på fingret, så jag fimpade den och gick in. Kollade på klockan ännu en gång, 06.43. Jag kunde egentligen bara lägga mig i sängen och sova bort hela dagen, men kände att det var onödigt när jag var såpas pigg.

Gick in i garderoben som var välfylld. Slet på mig mina slitna jeansshorts och ett svart linne med nitar på. Tog på mig mitt vanliga smink, tog min väska, såg till att mina cigaretter låg där och gick ner till gatan. Äta frukost hade jag inte gjort på fyra år. Stoppade i hörlurarna och satte på wonderwall av Oasis på högsta volym. Jag rotade fram cigarettpaketet ur handväskan och tänder min andra för dagen. Våran lägenhet låg inte långt ifrån South beach och det hade redan börjat strömma in turister på stranden. 

När jag gått 350 meter och svängt höger så gick jag in på mitt favorit café och köper med mig en stor svart kaffe. Väl ute på gatan igen så tänder jag ännu en cigarett. Jag hade försökt övertala mig att sluta, men det skulle inte gå. Jag orkade inte ljuga för mig själv mer. När jag hade rökt upp ännu en cigarett och druckit upp det sista av kaffet så kollade jag på klockan, jag började inte för ens om 45 minuter. Jag passade på att ta min sista cigarett för tillfället, jag tände och klickade till mentolen. Jag står bara still och tittar ut över människorna, plötsligt känner jag något på min axel. 

”Do you mind if I can take one of yours? I’ll make it up to you.” Frågade en mörk röst på rätt så grov brittiska. Jag suckade och vände mig om, skulle precis fräsa ut någon spydig kommentar när det började springa människor runt om mig, blixtar började lysa och jag blev helt yr. Killen drog undan mig och sprang iväg med ett hårt grepp om min arm. 

När vi väl kom ifrån folkmassan var både jag och han helt andfådda. Han drog mig in i en gränd och jag hade fortfarande inte sett hans ansikte. Han hade mörkt hår och var en aning mörkhyad. När vi äntligen stod stilla så vände han sig om, jag hoppade nästan till när jag fick se hans ansikte. Det var helt perfekta drag, käkbenen var spända och han hade lite stubb kvar på hakan. 

Han hade ett par wayfarer på sig, dom satt perfekt på hans nästipp. Han nickade mot cigaretten jag på något konstigt under lyckats få med mig genom våran lilla flykt från alla kameror och blixtar. Jag gav den nästan färdigrökta cigaretten till honom och han tog några djupa halsbloss. 

”I’m about to quit” Sa han med en sådan brittiskt accent så jag rös till.

”Yeah, so am I.” Fick jag fram till slut, efter den långa rysningen. 

 

”Can I ask you what your name is?” Sa han efter ett tag, samtidigt som han fimpade det sista av cigaretten. 

”Felicity. Felicity Hampton, and you?” Han tog min hand och hälsade.

”Zayn Malik.”

 ______________________________________________________________________________________________

 

*Har vart så sjukt taggad inför att släppa detta. Vad tycker ni? Kommentera massa åsikter!*

 

/Q

Hejsan! Jag tänkte berätta lite om min första novell jag tänker skriva om. Jag hade tänkt att den skulle bli runt 50 kapitel eller mer. Men runt 50. Stand up från up all night är min absoluta favoritlåt. Så därför dedikerar jag denna novell åt just den låten och för att det är ett litet passande tema. Första kapitlet kommer lanseras snart!

 

Måste även passa på att tack bästa Felicia Seicke och Olivia Wahlström för all hjälp jag fått! 

 

/Q

Hejsan! Jag gillar verkligen att skriva, jag giller verkligen One Diection. Så jag tänkte chansa och starta en novellblogg om just one direction. Just för tillfället kommer jag vara anonym, kanske berättar vem jag är senare eller inte. Men just nu, så är jag då anonym och kommer kalla mig för Q. Jag har fått hjälp av världens gulligaste tjej på fsonedirectionnovell.blogg.se ! Även känd som Felicia, tack så jättemycket! Ni får ta och kolla in hennes noveller också, riktigt bra måste jag säga.

 

Kommer lägga upp det första kapitlet inom kort, så håll koll!

 

/Q