Jag springer, så snabbt som jag aldrig sprungit. Jag hann inte tänka så fort mina fötter rörde sig, jag var osäker på om jag vågade kolla bakåt. Jag var tvungen att se det som jagade mig, jag vände mig om och möttes av ren skog. Inget annat, inbillade jag mig? Var det verkligen inget som jagade mig? Jag vänder mig om igen, möter något med blicken.

Jag vaknar med ett ryck, jag är helt genomsvettig. Drar ut min telefon från laddaren och låser upp den, klockan är bara halv sju så jag hade inte behövt vakna förens om en timme. Jag bestämde mig för att gå ut på balkongen och ta en cigarett, även om jag hade slutat så behövde jag det, iallafall efter den drömmen. Jag hade alltid med mig ett paket Malboro click i handväskan. Mamma och pappa skulle inte bry sig ändå, pappa jobbar hela tiden och har inte sagt en mening till mig på en vecka, inte ens ett litet enkelt ‘hej’. Jag saknade min pappa, den han brukade vara. Vi brukade stå varandra så nära, han var min förebild.

När jag var 9 började mamma dricka, hon sa att det var bra och jag trodde på henne, till en början. Efter ett år var hon borta nästan varenda kväll, om hon var hemma så bråkade hon bara med pappa eller rökte på nere i källaren. Vid 11 års ålder började pappa jobba mer och mer, just på grund av mamma. Att kvinnan han älskade kunde bli så som hon blev. Jag förstod det inte då, för jag älskade ju min mamma också, men pappa blev deprimerad. 

Nu sitter jag här på min balkong mitt i centrala Miami, 17 år och röker på cigaretter som min mamma köpet till mig sen jag var 12. Bor i världens lyxvåning men känner mig bara eländig. Pappa bryr sig inte om jag dör eller inte vid det här laget. Ute och ränner varenda helg och orkar inte med i skolan. Jag brydde mig verkligen inte om någonting, vilket kanske var relativt bra. Mina vänner var egentligen inte vänner, vi söp ner varandra varje helg. 

Jag slutade upp i mina tankar när cigaretten brände på fingret, så jag fimpade den och gick in. Kollade på klockan ännu en gång, 06.43. Jag kunde egentligen bara lägga mig i sängen och sova bort hela dagen, men kände att det var onödigt när jag var såpas pigg.

Gick in i garderoben som var välfylld. Slet på mig mina slitna jeansshorts och ett svart linne med nitar på. Tog på mig mitt vanliga smink, tog min väska, såg till att mina cigaretter låg där och gick ner till gatan. Äta frukost hade jag inte gjort på fyra år. Stoppade i hörlurarna och satte på wonderwall av Oasis på högsta volym. Jag rotade fram cigarettpaketet ur handväskan och tänder min andra för dagen. Våran lägenhet låg inte långt ifrån South beach och det hade redan börjat strömma in turister på stranden. 

När jag gått 350 meter och svängt höger så gick jag in på mitt favorit café och köper med mig en stor svart kaffe. Väl ute på gatan igen så tänder jag ännu en cigarett. Jag hade försökt övertala mig att sluta, men det skulle inte gå. Jag orkade inte ljuga för mig själv mer. När jag hade rökt upp ännu en cigarett och druckit upp det sista av kaffet så kollade jag på klockan, jag började inte för ens om 45 minuter. Jag passade på att ta min sista cigarett för tillfället, jag tände och klickade till mentolen. Jag står bara still och tittar ut över människorna, plötsligt känner jag något på min axel. 

”Do you mind if I can take one of yours? I’ll make it up to you.” Frågade en mörk röst på rätt så grov brittiska. Jag suckade och vände mig om, skulle precis fräsa ut någon spydig kommentar när det började springa människor runt om mig, blixtar började lysa och jag blev helt yr. Killen drog undan mig och sprang iväg med ett hårt grepp om min arm. 

När vi väl kom ifrån folkmassan var både jag och han helt andfådda. Han drog mig in i en gränd och jag hade fortfarande inte sett hans ansikte. Han hade mörkt hår och var en aning mörkhyad. När vi äntligen stod stilla så vände han sig om, jag hoppade nästan till när jag fick se hans ansikte. Det var helt perfekta drag, käkbenen var spända och han hade lite stubb kvar på hakan. 

Han hade ett par wayfarer på sig, dom satt perfekt på hans nästipp. Han nickade mot cigaretten jag på något konstigt under lyckats få med mig genom våran lilla flykt från alla kameror och blixtar. Jag gav den nästan färdigrökta cigaretten till honom och han tog några djupa halsbloss. 

”I’m about to quit” Sa han med en sådan brittiskt accent så jag rös till.

”Yeah, so am I.” Fick jag fram till slut, efter den långa rysningen. 

”Can I ask you what your name is?” Sa han efter ett tag, samtidigt som han fimpade det sista av cigaretten. 

”Felicity. Felicity Hampton, and you?” Han tog min hand och hälsade.

”Zayn Malik.”

 ______________________________________________________________________________________________

*Har vart så sjukt taggad inför att släppa detta. Vad tycker ni? Kommentera massa åsikter!*

/Q